Flygfotospaningens betydelse i det moderna kriget kan knappast överskattas. Under andra världskriget erhölls över 80% av de allierades upplysningar om tyskarna från flygfotografier. Dock gällde det för spaningspiloten att ta sig hem med resultatet. Annars var ju uppdraget meningslöst. Vid den tiden gällde det att flyga så högt som möjligt över målet för att undvika fiendens luftvärn. Med den ökade flyghöjden ökade kraven på större negativskala och längre brännvidd kamerornas objektiv, vilket styrde utvecklingen av höghöjdskamerorna.
Den taktiken blev mer eller mindre utdömd när luftvärnets kapacitet blev allt effektivare. Taktiken inriktades i stället mot att på lägsta möjliga höjd och med högst fart smyga sig in över målet och fotografera, eller att fotografera på långt avstånd. Även utrustning för fotografering i mörker utvecklades.
De höga farterna har inte varit något problem för de moderna spaningskamerorna. De är utrustade med sk. BIRK (blidrörelsekompensering). Ett system som gör att filmen under exponeringen rör sig i flygriktningen med en efter hastighet motsvarande objektivets svep över målet, beroende på flyghöjd, fart och kamerans brännvidd. På så sätt elimineras rörelseoskärpan.
Ett lyckat uppdrag ”förflyttar" målet hem till spaningsförbandets fotolaboratorium för framkallning och vidare till fototolkarna. De är experterna som kan utvärdera resultatet av spaningen. Genom att fotospaningen som regel tar stereobilder, får fototolkarna bättre möjlighet att i bilden mäta t ex storlek på flygplan, fartyg, landningsbanor osv. Vidare kan man genom att samtidigt använda olika slags film upptäcka maskerade anläggningar.
När svensk flygspaning på 1930-talet började fotografera mer på allvar, använde man som regel helt vanliga handkameror, ofta stora och klumpiga. Kamerorna var i många fall tillverkade i Tyskland. Det innebar att man, när avspärrningar och embargon under andra världskriget infördes för praktiskt taget allt som kunde användas inom försvaret, snabbt fick lov att ta beslut att kameramaterial för fotospaning skulle utvecklas inom landet. Och en finmekanisk fabrik som kom att ägna sig mycket åt kameror var Ross AB i Göteborg, sedermera ombildat till Victor Hasselblad AB. Kungliga flygförvaltningen tillsammans med fotofficerare och fotoingenjörer från F 11 tog då fram specifikationer på olika kameratyper som sedan Hasselblad tillverkade. Utvecklingen av spaningskameror pågick därmed ständigt, parallellt med utvecklingen av spaningsflygplanen.
Under efterkrigstiden fram till 1980-talet har mycket fotospaningsmaterial kunnat köpas utomlands och har sedan vidareutvecklats av flygvapnets fotoexperter för att passa våra spaningsflygplan S 29C, S 32C, S 53E S 37 och SK 60.
Moderniseringen av kamerorna ställde också ökade krav på kortare tider från spaningsinsats till rapport från tolkningen. Markmaterielen har därför också hela tiden varit tvungen att utvecklas och förbättras i takt med flygplanens och kamerornas utveckling. De i Sverige utvecklade underrättelseplutonerna (se grupperna Undplut) var världsledande.
Här nedan redovisas några kameratyper som varit de viktigaste "byggbitarna" i hela utvecklingskedjan av kameror och som använts i F 11 spaningsflygplan.
I appen F11 Museum hittar du utförliga beskrivningar av spaningsutrustningen och berättelser hur de användes vid spaningsuppdragen.
Löjtnant Bo Penner sittande i SK14 tar emot en handhållen HK 6, här utrustad med det korta 250 mm-objektivet, av vpl Pettersson, 1.div 1945.
Fotoingenjör I. Hultgren t.v. och vapentekniker K-G Linder diskuterar ett problem i filmframmatningen i en SKa10-kamera. Året är 1954 och platsen är avd VI kameraverkstad.
Under 1980-talet modifierades ett antal SH 37 för att kunna använda kamerasystemet CA-200 som hade ett objektiv med mycket stor brännvidd.
CA 200 var en amerikansk specialkamera som monterades på vissa flygplan. Dessa byggdes om för att passa den nya kameran, som hängdes under flygplanskroppen. CA-200 var avsedd att användas för att fotografera kustlinjer från hög höjd och på långt avstånd. Objektivets brännvidd var 1676 mm. Kameran var gyrostabiliserad och kunde följa målet under sväng. Kameran fotograferade snett åt sidan via en spegel.
Den karakteristiska förlängda nosen på Sk 60C rymde en kamera SKa 29. Med kamerautrustningen kunde flygplanet användas för viss typ av spaningsuppdrag.
SKa 29 är en panoramakamera 180° bildvinkel och täckte alltså hela området från sida till sida.
Författare: .
Författare: .
Författare: Ingvar Johansson.
Författare: Mats S. E. Broberg.
